Alldeles snart åker vi hem till Sverige!

I morgon, närmre bestämt, så åker vi hem till kära Sverige. Där väntar första Maj helgen med familjeträff och öppna upp Hunö för säsongen. Alla kommer, Miriam och Peter från London och Lisa och Ola och alla barnen från Stockholm. Går allt som planerat a la Stefan (bra jobbat, Stefan) ligger båten i sjön med ny båtmotor på, vi håller tummarna!
Dessförinnan har vi blivit hämtade på flygplatsen av min syster Monica och svåger Hans-Olof, gjort oss hemmastadda på Kvarnbergsgatan, träffat mor Alice och gärna ett antal flera delar av familjen, vi får se.

Men tack, kära Sydafrika, för fina månader här nere. Vi har haft det bra, torrt och varmt bara. Helt klart behövs det regn, inte lite utan mycket! Vattenreserven är mycket låg i Kapregionen. Vi sparar vatten, trycket i kranarna är lågt, blommorna vattnas bara tisdagar och lördagar och helst bara med vatten som vi sparat från köket, duschen mm.

Uppe på Helderberg Nature Reserve är det torrt men vackert

Lite morgontufsiga går Lisa och jag tidig morgonpromenad uppe på berget. Hottentott Holland och False bay i bakgrunden

Hösten har kommit, det är kyligt på nätterna men gott och varmt dom allra flesta dagar. Färgerna sprakar. Lövträden fäller så sakta sina blad.

Höstfärger längs vägen mot vingården Muratie

Men den gode Zuma är kvar på sin post. Protesterna har fortsatt men denne man är oföränderligt glad och har hur många liv som helst. Häromdagen var det dans på egen födelsedag och i dag visas denna bild i Cape Times.

Säga vad man vill och tycka vad man vill, men är inte detta en helt underbar bild? Zuma till höger och brorsonen till vänster, det är brorsonens stiliga bröllop på Zumas omtalade gård Nkandla, lite goda råd till brudgummen kanske? Visst såg vår barndoms negerkungar (vågar man säga det överhuvud taget, men man kan ju inte säga chokladkungar, vad ska man säga?)  ut precis så här?! Häftig bild eller hur? Lite för lite guld kanske?

Men för övrigt, Stefan och jag har haft det bara bra. Imibalaarbetet har gått bra, golfen bättrar sig steg för steg, Stefans broder Ulf är nu väl etablerad här, mycket trevligt. Vänner har kommit på besök och vänskapsliv och sällskapsliv blomstrar, livet är gott. Allra viktigast är förstås att familjen mår bra. Det är vi så tacksamma för.

Tack säger vi för fina månader här i värmen!

Familjen!

Snart är det dags, snart ses vi! Tre månader sen vi sågs. Det är lång tid, det känns långt! För att i någon mån råda bot på saknaden har vi prytt en vägg i vår hall med hela fina familjen.

Här sitter dom, Miriam o Peter, Lisa o Ola, Lisa o alla barnen, mys!

Det händer dessutom saker i familjen. Redan när vi var hemma i julas visste vi och nu är det absolut helt säkert för så här ser vår Miriam ut just nu.

Fina Mirre i vecka 20, vi är alla mycket förväntansfulla! Så mysigt med en ny lite baby i familjen!

Det åks skidor, närmre bestämt i Åre. Lisa, Ola och hela familjen var där. Allt fint med boende i lägenhet men Ola har ont i ryggen. Väldigt ont i ryggen och väl hemkommen igen konstateras diskbråck. Snabbutredning görs, på tre dagar är den klar, dag fyra, alltså Skärtorsdag, opereras Ola på Löwenströmskas Spinecenter och allt går bra, så fantastiskt skönt. Smärtorna är borta, livet återvänder och vi är alla oändligt tacksamma för detta.

Trots alla smärtbekymmer en del mys i Åre, Lisa, Viggo, Viola och Vilda i kortspelartagen

Ola, så fantastiskt, det är fixat! Citat Ola: "40 minuters operation, tagit bort en del på kotorna, lagt tillbaka disken och frilagt kanalen för nervtrådarna. Dom har ett grymt bra team här! Känns bra så här långt"

Långfredag, Ola är hemma, är dock gärna konvalescent hemma i lugn och ro medan övriga familjen åker till Ängelholm och träffar farmor, farfar, systrar, bröder och alla kusiner.

Påskafton, frid på Pärlvägen! God bättring önskar vi dig, kära Ola!

Hela kusinligan på plats i Ängelholm, Glad påsk på er!

Söta Vera och söta Lisa, Glad Påsk på er också!

Fina Vilda med bästa kusinerna

Glad Påsk från Pirre! Nu har det hunnit bli vecka 21!

Mera Baby på G-info! Tunnelbanan i London sköter om sina blivande mammor! Nöjd Mirre har "Baby on board" -märke på tuben med god effekt, hon blir erbjuden plats och får sitta, härligt!

Stefan och jag har under tiden firat en fin påsk nere hos oss. Skärtorsdag kommer Pamela och  Jan in och äter med oss. På Påskafton samlas vi, 17 svalor hemma hos Lisa och Thomas och äter svensk härlig påskaftonbuffé med så mycket god mat! Underbara sillar, gubbröra, lax, Janssons frestelse, köttbullar och prinskorv, så mycket gott. Och så lekte vi, snapsvisetävling och frågesport, kul i goda vänners lag. Tack kära Lisa och Thomas för att ni bjöd in till detta fina och roliga kalas!

Glad Påsk från vännerna Pamela och Jan. Skymning framför deras hus på 17 Berg Street.

Glad Påsk från oss också här i fina Sydafrika

Världen just nu, Sverige och Sydafrika

Ånyo två skilda världar, Sverige är just nu drabbat av ett så oändligt sorgligt terroristdåd. En galen man från Uzbekistan har en helt vanlig fredag eftermiddag kört med en stulen lastbil på en av Stockholms gågator, Drottninggatan. Han mejade ner och dödade 4 människor och skadade 15, så oerhört tragiskt. Varje gång jag hör eller läser om detta vill jag bara gråta.

Först Nice, sen Berlin, sen London och nu Stockholm, allt lika sorgligt med massor av döda och skadade människor och med familjer, vars liv för alltid förändras. Sorg, må det bli så att sorg förenar, att vi hämtar kraft i detta och att vi alla i världen på något sätt blir klokare i att hantera dessa människor, som gör så illa i sitt enorma oförstånd.

Vi läser här nere i Sydafrika fina ord i tidningar och på nätet, om insatser från polis, från myndigheter, från medmänniskor, som hjälper till och stöttar och bistår varandra. Regeringsmedlemmar och kungahus, alla bidrar och visar en fantastisk empati och också en övertygelse om att detta ska inte ske igen. Världen är trots allt god även om det är svårt att tro ibland.

Denna bild, tagen av en reporter fredag em, 2 timmar efter terrordådet i centrala Stockholm, har spridits över världen - tungt beväpnad polis hjälper en äldre dam över övergångsstället. En symbol för mänsklig värme, hjälpsamhet och omsorg mitt i katastrofen och eländet.

Sydafrika, Zuma är kvar fast det egentligen är omöjligt! En sorg det också, att en man som gör så mycket skada ändå lyckas manipulera sig kvar på maktens tron. Tidningar, radio och TV är fyllda av kritik och fördömelse av den sista regeringsmanipulationen där 10 dugliga ministrar byttes ut mot Zumatrogna personer. I fredags protesterade 60 000 människor i Kapstaden, där svarta, bruna, gula, vita, människor i alla regnbågens färger, fredligt vädrade sin åsikt på gator och torg, "Zuma must fall".

Här i Somerset West ramlade vi, Stefan och jag,  mitt in i en demonstration nere vid det mest trafikerade vägkorset, huvudvägen N2 och Victoria Street. Här kantades vägkanterna av en stor mängd människor med plakat och protestrop. Bilarna som körde förbi, sympatitutade. Många arbetsgivare hade gett sina anställda ledigt.

Så mycket människor i korset N2/Victoria Street och såå mycket trafik. Vilket otroligt engagemang människor visar. Vi hoppas det är till nytta!

Zuma must fall, SA will rise!

Zuptas (alltså Guptas och Zuma) must fall! ANC, wake up before it is too late!

Men Zuma är ännu kvar på sin post och orsaken är att partiet, ANC och dess ledning, trots allt fortfarande håller honom om ryggen. Man undrar vad det är för hemligheter dom värnar om. Under tiden har Sydafrikas ekonomi fått "junkstatus" vilket innebär tuffa och bistra tider med åtstramningar för Sydafrikas folk. Inget gott läge! Om 10 dagar åker vi hem till Sverige. Frågan är om vi vågar hoppas på en ljusning, föga troligt, tror jag! Tyvärr!

Anthea och Anthony på Taffelberget!

Anthony och Anthea är vår maid, Marias barn. Anthony är snart 16 och går på Gordons High School och Anthea är 12 år och går fortfarande på skolan i Sir Lowry´s Pass Village, där dom bor. Vi sponsrar Anthony i skolan så vi träffas då och då.
Många barn här nere har inte sett så mycket mera av världen än sin hemby så vi tänkte vi skulle åka på utflykt. Vi tänkte att vi tar med Anthea också, så är dom två. Kanske blir man lite tryggare och därmed kanske lite mera meddelsam, trodde vi.
I måndags gjorde vi en tripp in till Kapstaden. Målet var att vi skulle åka upp på Taffelberget. Dagen var noga utvald för att det skulle bli lite fint väder den dagen. Tror ni inte det var mulet och vindstilla denna morgon!! Inte bra, kanske molnen inte blåser bort?

Men vi hämtar kl 9, två rätt så nöjda barn kommer ut och hoppar i bilen. Vi vet ju att dom inte är så pratsamma så vi spelar lite musik och har riktigt småtrevligt. Väl framme i Kapstaden så vet vi att Anthony har varit här en gång förut. Det var för 3-4 år sedan när han åkte med sin klass till Robben Island.
Vi går en promenad i hamnen och ser på alla båtarna. Vi stannar förstås vid Nobel Square med alla Sydafrikas fredspristagare med den gode Mandela i spetsen.

Mandela, allas vår idol och så vi med hamnen i bakgrunden

Kanske lättar vädret lite, vi hoppar i bilen igen och tar oss så sakta upp mot Taffelberget. Inga köer denna dagen, så är det med dåligt väder, köer kan utebli. Biljett har vi redan köpt på turistinformationen hemma i Somerset West så det är i princip bara att hoppa i linbanevagnen. Ja, först måste vi ta det obligatoriska gruppkortet förstås. Uppställning alla fyra och så blir det kort och sen en liten broschyr att ta hem. Det kan man inte säga nej till!

Linbanan upp, 1006 meter. Mest höjdrädd är möjligen jag, övriga är hur coola som helst. Och se, när vi kommer ovan molnen så skiner ju solen, helt fantastiskt! På höger sida om linbanan är det helt molnigt och på vänster har molnen spruckit upp och man kan se hamnen och delar av Kapstaden långt nedanför, fantastiskt fint!.

Vi går en promenad där uppe på toppen, inte den längsta men den näst längsta som tar en halvtimme. Några tyska turister, som blev genomblöta i en regnskur precis nyss, sitter och flaggar med sina kläder så att de ska torka. Men nu klarnar det upp mer och mer. Varmt och skönt är det också. Vi beundrar utsikten, vi beundrar de vackra stenarna och en och annan liten blomma men några djur ser vi inte.

På väg upp i linbanan

Högst upp, 1000 meter över havet, ganska häftigt. Det är ingen av deras kompisar som har varit här, sa dom.

Mysigt, det finns mycket att berätta, båda två lyssnar gärna. Den blåa hatten har Anthony fått från Stefans bror, Ulf

Vi försöker prata med våra rätt så tystlåtna barn. Att förstå engelska är nog en sak men att prata tar emot. Anthony är äldre och det går väldigt mycket lättare. Vi får vänta lite på Anthea och sköta kommunikationen på bästa sätt ändå.

Vi tar lite kort med molnen svävande i bakgrunden

En glad Anthony med sina glittriga örhängen, som han är mäkta stolt över och som väcker en viss uppmärksamhet. Han har köpt dom själv hemma i byn.

Dags att äta lite mat. Är ni hungriga, frågar vi. Nej blir svaret men det fick ju bli lite mat ändå. Faktiskt att dom har ett ganska bra matställe där uppe. En buffé där man får peka och välja själv vad man vill ha. Och se då gick det ju bra och vi åt alla med god aptit. Anthony får låna min Iphone och kolla lite och det gör han med stort intresse. Anthea har inte blivit tjusad av detta ännu.

Utsikten från restaurangen och ner på utsiktsplatån nära linbanan

Sen var vi ju rätt nöjda med vår utflykt, klockan är halv tre och det är dags att åka hem innan eftermiddagsköerna mot Somerset West byggs upp. Anthea somnar rätt så snart i bilen och sover gott både länge och väl. Väl hemma så får dom Taffelbergbroschyren och dom nytagna korten som minne och det var nog väldigt roligt. Anthony bläddrar förnöjd i den. Vi frågar om dom vill göra om en utflykt nästa år, svaret blir ja med ett litet leende så dom var nog ganska nöjda med sin dag, får vi tro.

Panoramabild med utsikten, de 12 Apostlarna och Camps bay skymtar nere till höger

Theatre on the Bay

Skilda världar, vi åker till Camps Bay för att gå på musical. Camps Bay är verkligen så fint. Det känns som att komma till Medelhavet. Underbart kallt, kristallklart vatten, milda vindar och en härlig solnedgång.

Lisa, Thomas och Stefan i Camps Bay, i väntan på middag och musical

Här upptäckte vi en liten tidvattenpool med det mest förunderligt klara Atlantvatten, kallt förstås men ser ni personen som simmar som en liten säl där ute?

Camps Bay fina strand i solnedgångsljus

Hit åker vi för att titta på Andrew Lloyd Webber och Tim Rice 40 år gamla musical Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat på Theatre on the Bay. Den gick i London i åratal, tror jag.

Vet ni vad den handlar om? Jo, vår religionslärare Lisa berättar att det är en biblisk historia och den handlar om Joseph och hans 11 bröder. Joseph är yngst och favoriseras av sina föräldrar. Han får av sin mamma en fantastisk och färggrann rock. Han är också världsmästare på att tyda drömmar. Allt detta gör att bröderna blir avundsjuka och bestämmer sig för att döda honom genom att slänga honom i en brunn. Turligt nog för Joseph så kommer det en kamelkaravan förbi i bibelns historia och han skickas till Egypten med den. I dagens historia sätts han på flyget till Egypten. I båda fallen så sammanstrålar han med Potifar, Faraos ståthållare? och Potifars fatala hustru, som förför Joseph och han hamnar i fängelse.

Han lyckas via drömtydning ta sig ut därifrån och lyckas väl i sitt liv. Han träffar själve Farao, som spelas av kvällens succe, Farao och Elvis Presley i ett, superbra! Denna historia berättas av en välsjungande skönhet, som påminner oss alla om skön dotter Lisa, titta på bilden ska ni se! Riktigt bra var detta, en härlig kväll, en rolig föreställning. Vi åt också en jättegod middag på den lilla restaurangen på teatern, mycket trevligt det också!

Detta är ju helt underbart! Man kan ju bara inte motstå att bli fotograferad tillsammans med vackra Lisa-liknande berättare, själve Elvis-Farao i all sin glans och med fine Joseph. Så kul!

Besök på Primary School och High School

Vi vill utveckla vårt Imibala koncept, vi vill sponsra inte bara med kläder och utrustning utan också bredda och utöka "våra" barns möjligheter. Hur gör man då det? Jo, i samråd med Imibala inser vi att möjligheterna ökar om alla barnen går i samma skola och att alla barnen går från samma primary school till en och samma secondary school/high school.

Vi kan därigenom sätta focus på projekt i matte, engelska och "lifeskills". Det sistnämnda är viktigare än man tror då vi har förstått att fattiga barn lever i en begränsad värld. Dom behöver helt enkelt få kunskap om hur deras omvärld fungerar, hur ett samhälle fungerar, vad gör man på banken, vad gör en ingenjör och mycket mera. Vi vill också kunna ge en fördel för lärare, kanske kan volontärer eller duktiga unga, som precis slutat skolan, komma in och arbeta som lärarassistenter.

Detta väcker mycket frågor, etiska frågor, kan man "byta" sponsor succesivt, utan att barn kommer i kläm etc etc... Vi har möten med Noeki, Mariette, Pieter, Clare på Imibala. Mycket bra möten där alla visar stor omsorg om barnens väl och ve. Den primary school där vi har flest barn är ACJ Phakade och ganska nära ligger en High School, som heter Khanyolwethu.

Imibala ordnar besök för oss på båda skolorna. Vi som åker är Noeki, Pieter och Thulie från Imibala och Stefan, jag, vår lärarvän Lisa och vår doktorvän Nina. Vi är väntade och ACJ Phakade är vår första anhalt.

Thulie (pratar xhosa och är Imibala kontakt nr 1 med barnen på skolorna) och Noeki (chef för Imibala Thrust) står utanför ACJ Phakade. Vi blir så överraskande, ACJ Phakade är en helt ny skola från 2016 och jättefin.

Rektor Majingo (headmaster), Mrs Lehoke (deputy principal) och Mrs Ngcukana (deputy principal) bjöd på kaffe och kaka som Noeki fint serverar. Ett bra möte, rektor med deputys  är positiva till ett utvidgat samarbete. Rektor berättar också att dom i dagarna har fått 20 nya datorer till sin datasal. Det mest fantastiska är att detta är en gåva från Khanyolwethu High school, som i sin tur fått ett antal datorer som en donation.

Pieter (data, matte, lifeskills Imibala), Thulie, Lisa och bakom Lisa Nina, på rektorns lilla kontor.

1326 barn går på ACJ Phakade, från grade R (receptionclass) - grade 7. I medeltal är det 45!! barn i varje klass. 36 lärare, 2 administratörer och 4 städare arbetar här. Imibala har varit närvarande här sedan 2003 så skolan har funnits i många år men skollokalerna är nya.

Sammanfattningsvis var detta ett mycket positivt möte, väl förberett och med en mycket positiv rektor, som väl inser fördelarna med hjälp utifrån i ett tight ekonomiskt klimat. Vi går en rundtur på skolan.

Ute i korridoren träffar Thulie en glad tjej, som uttrycker sin tacksamhet för att hon fått sina kläder och utrustning från Imibala. Utan den hjälpen skulle hon inte ha varit i skolan just nu.

Vi kommer in i datasalen och alla beundrar de nya datorerna, som ännu inte är inkopplade.

Sen kommer vi in i biblioteket och där vill två mysiga tjejer gärna vara med på kort!

Oj, oj, vi vill också vara med!

Men detta var egentligen vad alla dom söta barnen skulle jobba med, att plocka in nyanlända, donerade böcker i bokhyllorna.

Lisa och Nina diskuterar skollivet med Mrs Lehoke

Bus i skolkorridoren

Knuff, knuff, vi vill vara med, men jag vill vara först ....

Jag tittar in genom en öppen dörr och vips, alla ler och tycker det är kul!

Så här kan det ut i ett klassrum, bord och stolar. Borden står uppradade till höger

Schema för Mr Mbilnis klass 7 C, engelska, xhosa mm.

Oj då, "we love Mr Mbilini", underbart!

Härifrån fortsätter vi till Khanyolwethu High School/Secondary School, som ligger 5 minuters bilväg bort. Här är vi också väntade och vi får träffa skolans ledning, Headmaster Mr Titibana och The School Governing Body, som sitter i möte när vi kommer.

På väg till Khanylwethu, så här ser det ut.

Köksskåp och möbler till salu

Här är vi framme. På skolan går 1280 elever mellan grade 8 - 12, 45 elever i varje klass. När eleverna går ut grade 12 är de runt 18år. Skolplikten varar tom grade 9.

Vi visas in av damen ovan, som arbetar på administrationen. Hon berättar att skolan är "very old", från 2004.

Här är det mera slitet och rätt så skräpigt på sina ställen. Tyvärr träffar vi inga barn på nära håll här.

Rektor Titibana berättar om skolans storlek och mycket om barnens sociala problem. Många barn har ingenstans att vara när de ska göra sina läxor, alltså står skolans dörrar öppna för barnen även efter skoltid.

Rektor jämför med Singapore, han säger att den sämsta eleven i en klass i Singapore är lika bra som den bästa eleven i Sydafrika. Det säger en hel del om standarden på skolsystemet i Sydafrika. Framför allt innebär det att det kan bara bli bättre! 
En av målstenarna i Sydafrika är måttet på hur många procent i avgångsklassen, grade 12, som klarar de grundläggande kraven i sina avgångsprov, sina "matrics". Mr Titibana refererar till skolans statistik över detta och andelen som klarat detta sedan 2010 har mestadels legat mellan 50 - 60 %. Inga lysande siffror, precis. Detta året hoppas dom att så många som 80 % ska klara de grundläggande kraven, så att de får ett godkänt avgångsbetyg.

Många barn får dåligt med mat och saknar kanske vuxna som tar hand om dom. Många familjer kommer från Eastern Cape och kommer till Western Cape för att försörja sig, vilket innebär att man åker "hem" alla lov, skolgången kan bli lidande.

En av vaktmästarna, medlem i School Governing Body, kommer in. Han ifrågasätter om vi verkligen förstår hur det är att gå i skolan i en kåkstad med alla problem. Och det kan man ju undra, det gör vi ju inte! Men med Imibalas hjälp kan man kanske bistå ändå, vi får se, fortsättning följer!