Jan, granne och dedicerad morfar!

Jan, vår vän och granne, är 76 år och pensionerad lärare. Han är också morfar till Dillon, 18 år, Shanè, 16 år och Lara, 8 år. Dillon och Shanè är självgående men lilla Lara får fantastiskt mycket hjälp, främst med sina läxor, från sin snälle morfar. Måndag - torsdag eftermiddag är Jan alltid upptagen med "homeworks". Han gör det gärna och är så engagerad.

Varje vecka får Jan alla våra tidningar så att Lara kan ta med dom till pappersinsamlingen på skolan. Då får Lara poäng och vi får en egen privat pappersinsamlare. Winwin blir det och Lara leder papparsinsamlingen i sin klass. Hon får både poäng och ära, härligt!

Men den senaste är att Lara och hennes morfar har gjort ett historieprojekt tillsammans. Uppdraget var (om jag kommer ihåg rätt) att göra en historisk jämförelse mellan dåtid och nutid i Somerset West. Fröken i skolan gav tips på en bok man kunde använda och ta sina uppgifter från, vilket alla barnen säkert gjorde. Men inte Lara, för morfar Jan sa, "nej, nej, det kan vi inte göra. Vi ska göra vår egen grej!"

Och med hjälp av bekanta (Jans) med historiska kunskaper och erfarenhet, ett besök på Somerset Wests lilla museum, som visar hur det var förr i tiden, ett besök på Vergelegens fina vingård med anor från 1700-talet och en slavklocka från den tiden, så kunde många jämförelser göras mellan dåtid och nutid.

Mycket nöjd och stolt morfar Jan.

Längst upp till vänster på fotot är liten Lara vid The Old Bridge över Lourens River. Alldeles bredvid är en Washer woman, som tvättar nere vid samma bro. Längst ner till höger är Lara vid den gamla slavklockan på Vergelegen.  Coachmans Cottage är namnet på det historiska museet i Somerset West. Härifrån är en del av fotona på planschen. Kul att läsa, bra jobbat, Lara och morfar!

Behöver vi säga att lilla Lara var bäst i klassen och fick högsta betyg på sitt projekt. Bra jobbat, Lara och bra jobbat, morfar. Säkert lärde ni er massor båda två på kuppen!

Det brinner fortfarande av och till

Det är torrt. Det behövs inte mycket för att en brand skall starta. Denna veckan har det brunnit i den torra bushen på höjderna inte alla långt från vårt hus. Dessutom har det varit en stor brand i en kåkstad i Hout Bay, som ligger längs Atlantkusten söder om Kapstaden. En kåkstad brinner lätt och 15 000 människor har blivit hemlösa enligt Cape Times. Oändligt sorgligt och eländigt. Tack och lov är Kapstadsborna fantastiska på att hjälpa i situationer som dessa. Mat, kläder, husgeråd, basala nödvändigheter, allt samlas in och fördelas. Man brukar också dela ut små hus, som man relativt lätt kan montera upp och sätta samman.

Och vi har nu lärt oss att brandbekämpningen här är så fantastiskt effektiv. Till branden helt nära oss fanns inga vägar, inga brandbilar kunde ta sig fram. Alltså rycker helikoptrarna ut från Kapstadens flygplats och vattenbombar. Oerhört effektivt.

Men att släcka bränder är ett uthållighetsarbete. Så fort det börjar blåsa tar elden fart igen. Brandbilarna har stått på pass nere vid Vergelegen Plein av och till i minst en vecka, färdiga att rycka ut om elden skulle sprida sig till bebyggt område.

Bakom den vita muren ligger ett bostadsområde under byggnation. I en del hus har människor flyttat in. Då är denna eld otroligt nära. Det brinner helt enkelt i bushen runt knuten.

Här är en helikopter på väg ner för att hämta nytt vatten.

Vatten hämtas i en branddamm, turligt nog ligger den bara några hundra meter från själva branden. Luckor öppnas i botten på behållaren och på några få sekunder kan helikoptern lyfta med fylld behållare och luckorna stängda.

Tre helikoptrar körde i skytteltrafik. Här ser ni två av dom. Stefan tog tiden. Det gick 2 1/2 minut mellan varje gång helikoptern var nere och fyllde på nytt vatten. Imponerande! Vilka skickliga piloter!

Nu verkar det ha bedarrat, lugnet har lagt sig. Vi har inte sett några helikoptrar på flera dagar nu. Självklart blir det oro i området när det brinner så nära oss. Samtidigt har folk stor tilltro till brandbekämparnas kompetens.

Sista bilden, denna är tagen från vår balkong. Helikoptrarna är inte långt borta från oss. Bergen Hottentott Holland och vår bukt, False Bay syns i bakgrunden. Nu har vi inte känt brandrök på 3 - 4 dagar och det är vi så tacksamma för.

Sportlovsvecka i Sälen!

Det är sportlovsvecka, vilket betyder skidåkning i Sälen för hela familjen Gunnarsson. Tre dagar med snöande och grått väder och två dagar när vädret visar sig från sin bästa sida. När solen skiner glömmer man allt busväder, minnet är kort.

Barnen är stora, dom åker så bra. Viggo och Vilda åker Snowboard och troligen Vera också. Viola åker skidor än så länge. Lisa konstaterar att hon passar bäst in i skidlivet när solen skiner gott och när det finns utrymme för en fika här och var.

Mysigaste bilden, hela familjen, tror jag, i liften. Vem vet vad som gömmer sig bakom googels och hjälmar? Och vadå, dåligt väder? Lite snö i luften bara!

Dagar att minnas! Underbar sol och underbart krispig snö

Vilda, tror jag, i typisk vilande snowboard åkarställning i backen

Viola i vilande skidåkarställning

Bedårande bild på kompis Ingrid och blundande Viola. Kolla in nöjda leenden och pappa Olas kaninöron högst upp.

Viggo till höger, oigenkännlig i sin hjälm, med kompis i backen

Glad Vera

Glad Viola

Glad och nöjd mamma Lisa, Solen skiner, hela familjen mår bra!

Härligt, Lisa med bästa kompisen Anna och med hela familjen Christian, August, Ingrid och liten Astrid, skidar också uppe i Sälen. Så kul att ses!

Övriga kommentarer, det var dyrt i svenskarnas skidsemesterparadis nr 1, Sälen. En fika för 6 personer kostar 4-500 kronor. Ett mål enkel mat ute minst en tusenlapp per gång. Egentligen kanske mera om det inte bara är vatten till maten som gäller.

Stardust, ett "Wallmans Salonger" i Kapstaden

Har ni hört talas om Wallmans Salonger i Stockholm? Det är ett ställe där personalen som serverar också dansar och sjunger. Vi har upptäckt att det finns ett Wallmans salonger i Kapstaden, ett riktigt mysigt ställe vid namn Stardust.

Stardust ligger i en ganska så anspråkslös del av stadsdelen Woodstock, på 118 Sir Lowry Road. I bakgrunden ser du Signal Hill och precis vid Stardust finns en stor parkerngsplats, mycket praktiskt.

Här sitter vi på nämnda p-plats, är lite tidiga och ska precis gå in. Tiden räcker till en selfie i bilen, inte så glamoröst men mysigt!

Här i Kapstaden är Stardust känt som "home of the singing waiters" men det är också känt för att här kommer bara dom bästa in. I Capetowns Magazine står det, citat Lionel Liepaz, Stardusts ägare: "it´s probably easier to get into one of the musicals in Cape Town than to get into Stardust". Han må möjligen vara lite partisk men vi var så imponerade av dessa fantastiska artister! Vilka sångröster, vilka säkra professionella artister! Vilken utstrålning och karisma dom utstrålade! Och vilken rolig kväll vi hade, världens ös, massor av sång- och dansglädje!

Här sitter vi fyra, Tina, Annika, Inger och Stefan och stämningen är god och hög redan från början. Vi har fått ett fantastiskt bord alldeles vid scenen och lokalen börjar fyllas så smått av en blandad publik, så där mellan 20 - 80 år ungefär.

Så här börjar föreställningen med ett gäng människor som sjöng så bra! Killen i blåa shorts längst fram till höger var som Peter Jöbach +++!

Nikita, vår välsjungande servitris, serverade oss med den äran och sjöng House of the Rising Sun så att vi fick rysningar

Stardust har funnits i mer än 10 år och har för inte så länge sedan flyttat från Rondebosch till 118 Sir Lowry Road i Woodstock. Fin scen, mysig, lite trång lokal, man sitter på Vespasäten i baren. Riktigt god mat med medelhavsstuk, inte fine dining precis men bra och gott.

We are the Champions, ett potpurri med Beatleslåtar, mycket var välkänt men en del helt okänt. Allt höll dock en jättehög kvalitet. Servitörerna var mer eller mindre alla studenter och gick på olika sorters musikutbildningar, på balettskola, teaterskola, allt som har med musik och konst att göra. Enligt en av killarna så uppträder ca 40 olika personer här, ungefär 10 varje kväll. Ingen var grön i sitt gebit och alla kunde servera. Allt flöt lätt och fint och jättebra stämning hela kvällen.

Här i mitten står tjejen, som har en superröst. Hon är en blivande stjärna, ja, hon är redan en stjärna och har ett otroligt brett register på sin röst. Än är det en klassiskt skolad, än är det bus, jättebra.

Självklart firas alla jubilarer kvällar som dessa, alla får en chans att båda sjunga och dansa. Dom gör det gärna och med känsla och inlevelse!

Nikita, "vår" välsjungande servitris, kör igång "Keep on running" med kvällens enda manliga jubilar, en man i sina bästa år. Och se, han slog oss med överraskning, han var så bra! Denne man kunde hela låten och hoppade in på absolut klockren  tonart. Han rev ner en av kvällens största och varmaste applåder!

Att sitta vid bordet längst fram gör att man blir uppvaktad. Kalas tyckte Annika!

Mera uppvaktning! Tina tar i med känsla

Tack alla fina artister för en jättefin kväll!

Tack snälla Annika och Tina, vilken trevlig kväll detta var! Tusen, tusen tack för att ni bjöd oss på detta, vi bugar! Och vilken rolig kväll vi hade, underbar sång och musik.

Sjukdom, boule, Art-school och Play-school!

Annika blir sjuk, ordentligt sjuk med magkramper och diarré. I några dagar står hon ut men till slut blir det akuten på Vergelegens sjukhus, vår granne nerför backen. Medan Tina och jag kollar rugby i väntrummet slussas Annika genom systemet med inskrivning, prata med sjuksköterska, bli undersökt av doktorn och provtagning. Efter två timmar var vi ute med stor medicinbag i handen, vilket visade sig vara helt utmärkt då Annika hade drabbats av den väl kända camhylobactus bacillen. Inte så roligt men vart efter som tiden gick så blev det succesivt lite bättre. Insatt behandling visade sig vara både rätt och bra.

Här sitter skön Annika i slutet av konvalescensen, i skuggan, vatten nära sig, inte långt från toaletten och med en god bok om Sydafrika i handen. Så här var det inte planerat!

Under tiden Annika mest kämpade med att bli bättre så fick vi andra förströ oss bäst vi kunde. Vi var inbjudna till "Boule, drink and Braai" en kväll hos en av våra grannar på Schapenbergs Boulefält nära vår lilla fiskdamm. Trevligt, tänkte vi, kanske Annika kan gå med, inte så långt hem? Men det kunde hon inte utan vi fick gå ändå. Vännerna Lisa och Thomas dök också upp och ett stort antal av Schapenbergs invånare. Biene och Jochen Off, som byggt boulebanan var generösa värdar denna kväll.

Marcus, granne till Biene och Jochen är braai-mästare. Braai är det sydafrikanska namnet för grill. Helst ska det vara stora korvar och stekar som grillas och så ska man förstås ha en öl i handen.

Att Thomas och Lisa var hejare på boule, det visste vi men att även Tina hade väl utvecklade talanger visste vi inte. Här diskuteras det regler, viktigt!

Nästan alla på plats, Stefan ska kasta, Lisa och Thomas står bredvid. En jättetrevlig kväll blev det.

Det vi tyckte var speciellt mysigt var att plötsligt finns det ett ungt pretonårsgäng, som kom och ville vara med på ett hörn, kul tycker vi. Medelåldern är ofta alltför hög här.

Dan efter gjorde vi ett besök på Imibalas lördagskonstskola. Vi har nämligen köpt en tavla, där vi ville få en chans att säga tack till den unge konstnären, Lito S. Tyvärr var han var inte där just denna lördag men ett helt gäng unga killar och tjejer var där och hade väldigt mysigt.

Donna, konstnär och lärare, gillar verkligen sina unga adepter. Det känns i luften att här är det högt i tak. Alla vet vad som gäller och trivs gott med det.

Killarna längst fram har fått låna Donnas ipad. Tjejen i orange vid gröna tavlan är väldigt matteintresserad och skriver siffror i långa rader.

Tvillingar i samma klänningar men är inte så lika. Deras pappa kommer och hämtar dom. Han berättar att dom pratar xhosa i skolan men att han ser till att dom får extra undervisning i engelska. Klok pappa!

På det stora vita bordet jobbar killarna med en målning över Kapstaden. Alldeles nyligen var dom där på studiebesök och det gäller att få alla intryck på pränt

Kloka tjejer, som funderar en hel del. Vad är roligt, hur funkar det i skolan och mycket mera

Tina och Annika hade med sig massor av fina barnkläder, så färgglada och fina. En del av dom fick Maria till sin systers barn, en del är till Goodwells barn när dom kommer hit från Eastern cape. Men det fanns mera. Alltså gjorde Tina och jag ett besök på Emilys Playschool.

Tre kassar med kläder från 2 år och uppåt hade vi med oss. Emily tar emot i dörren och visar oss sedan runt. Det är så fint och välskött. Jag ser det mer och mer efter många besök här. Minst en gång i månaden kommer Lisa och jag hit med frukt och grönsaker.

Glad Emily tar emot kassarna med barnkläder

Emily visar oss runt, berättar här om den dagliga rutinen. Viktigt att barnen vet vad som ska hända, det finns mycket trygghet i det.

Här är dom stora barnen, montessoripedagogiken syns tydligt här med stora fina pussel och pedagogiska leksaker. Barnen är verkligen så väluppfostrade.

"Huvud, axlar, knä och tå", Tina sjunger på svenska och barnen på engelska. Jättekul tycker alla barnen och verkligen vi också. Så mycket är universellt!

Tvätta händerna, också lika viktigt överallt.

Emily kramar sin lärare i bibelstudier, åh, en så mild och vänlig person. En viktig person i detta helt klart ganska så religiösa land!

Emily får också ett glädjebudskap av mig. Det är nämligen så här att varje gång vi spelar golf i tisdagsgolfen och fredagsgolfen så betalar varje spelare en summa pengar, 40 rand
(1 Rand=70 öre) tror jag att det är. På en säsong blir det mycket pengar.

I slutet på februari offentliggjordes vem som fick del av årets pengar. Ungefär 55 000 Rand delades ut. Imibala fick 5000 Rand, mycket bra. Glasögonprojektet fick pengar, flera andra också men viktigt var att vi dvs Eva, Lisa och jag hade sökt om pengar till Emilys playschool och vi fick oss tilldelat 15 000 Rand, vilket var fantastiskt bra.

Vi har köpt grönsaker och frukt och betalat ur egen ficka. Vi har oroat oss för att Emlys intäkter har minskat. Hon väntar på statliga bidrag men vi misstänker att det kan dra ut på tiden, luttrade som vi är när det gäller myndigheter här i Sydafrika. Nu känns tillvaron tryggare för denna så väl fungerande skola i en kåkstad med massor av problem. Härligt Emily, nu kör vi på!

Tina och Annika kommer på besök

Oj, vilken tid det tog! Redan på Landvetter började det strula. Landningsstället gick inte att fälla in alltså vände planet och landade igen. Allt detta innebar förseningar och ankomsten till Kapstaden fördröjdes med så där ett halvt dygn. Inte roligt! Tvärtom mycket tröttsamt och självklart blir bagaget ordentligt försenat.
Frontrummet med utsikt över Goda Hoppsudden var bokat hos oss. Så skönt att vara framme, så varmt och skönt! Vin och god mat hägrar och många turer blir det i vindistriktet runt Stellenbosch.

Två glada tjejer har anlänt, så skönt att vara framme efter en extra lång resa

Hjälp, vi är utmattade, lite sömn och sen vill vi bara ha vårt bagage, tack!

Nu är vi utvilade, pigga och fräscha! Underbart att vara här!

Annika introduceras i golfens ljuva värld här nere. Vi går på Golf Village rangen och tränar. Sen gick vi ut en 9-hålsrunda på Strand en sen eftermiddag. Debuten gjordes i blåst som sen utvecklades, utan att överdriva, till stormvindar. Men skam den som ger sig, bra träning detta. Det blåser ju på Västkusten i Sverige också. Mörkret hade lagt oss när vi sent omsider var färdiga. Men det blev inga bilder, så synd!

Vi tar bilder i lugnare miljö, vid spisen. Där är vi alla hemma. Annika är en riktig matmamma, gillar detta med att skapa och röra runt i grytorna. Vi äter gott dessa veckor.

Jag tror det är soppa på gång, troligen Butternutsoppa, jättegott!

Tre systrar från Östra, som bara har det så bra, fniss, fniss!

Tina och jag går på yoga tidiga mornar på fina Lourensfords vingård. Ryan, vår unge, knubbige, glade yogamästare, leder dessa sessioner galant. Han berättar att just nu bygger man ett spa med en yogastudio på gården. Han är mycket nöjd med detta.

Tina och jag laddar inför yogastart. En underbar morgon är det.

Ryans grej var "breath by fire"! Vi skulle andas oss till, egentligen hyperventilera oss till, en rening av våra kroppar. Det blev lite mycket, tyckte jag nog men Tina var rätt nöjd. 

Vi förlänger morgonmyset med en promis längs fina Lourens River. Vattnet porlar stilla fram denna vackra morgon.

Hundarna i Somerset West mår fint här. Bada, snacka med polarna, koppeltvånget ser man genom fingrarna med, mys tycker både matte/husse och hund

En av dagarna räknar vi in alla kontanta pengar, som vi fick in på Imibala golf Cup på lotterier, auktioner, gåvor och annat. Det är ett kärt göra och just i dag är Stefan och lämnar in alla pengarna på Imibala.

Stefan skrynklar pannan och räknar. Tina och Annika ler förnöjt åt alla dessa slantar, tror det var 39 000, som vi fick in bara i kontanter på den stora dagen, på Imibala Golf Cup. Bra jobbat eller hur?