På väg till skolan i Sir Lowry´s Pass Village

Varje torsdag morgon strax efter kl halv åtta hämtar vi Maria i hennes by, Sir Lowry´s Pass Village. Det är städdag hos oss. Det är oftast Stefan som hämtar, jag är hemma och fixar frukost.

Men Stefan berättar entusiastiskt om livet i byn så dags på dagen. Alla barn är på väg till skolan, rena, glada och pigga och nästan alltid med alldeles för stora ryggsäckar. Så en morgon följer jag med och det är verkligen en så mysig upplevelse att se alla dessa barn, så viktiga, gå iväg till skolan.

Fast det var inte så lätt att ta ögonblicksbilder här, inte helt lätt att fråga, vem ska man fråga? Men några bilder blev det.

Två barfotabarn, barn och även vuxna, vita som svarta, går ofta barfota. Stora ryggsäckar, helt klart att växa i, hänger på ryggen.

Fin liten tös, på väg med mamma till skolan.

Här sitter pappa och tar sig en morgonrök, okänt vad? Han tyckte det var helt OK att jag tog lite bilder

Några små killar till på väg

Det är en stor skillnad mellan hur svarta och vita lever här. Precis som hemma i Göteborg är våra världar segregerade. Den svarta världen myllrar av liv och det finns massor av människor överallt. Det är trångt, trångt, trångt och alkohol, HIV/AIDS, även TBC, finns nära, våld och droger likaså. Men gemenskapen finns där hela tiden. Alla hjälps åt, alla är släkt, systrar, bröder eller kusiner.

Den vita världen, där vi själva bor, är välordnad, lummig, grön, alla har sjukförsäkring och svåra sjukdomar är ovanligt. Men den är också mycket tystare, barnen blir skjutsade till skolan tidigt på morgonen och är inte alls så synliga i vårt område. Vår värld uppfattas, tror jag, av många svarta som kall, tyst, tråkig och livlös. Det tycker inte vi utan vi mår bra i detta men det är inte svårt att förstå hur det kan uppfattas. Ingen vill byta! Integration mellan våra olika världar sker, men långsamt.

Intressant är, att i går såg vi ett svenskt TV-program i SVT Play, KSpecial, som handlade om konst och kultur i dagens Sydafrika. Politiken i Sydafrika påverkar mycket av dagens kultur och konst och det var ingen vacker politisk bild som skildrades. ANC, det styrande partiet med Jacob Zuma som president, utsattes för hård kritik. Korrumptionen är ständigt närvarande i partiet likväl som hos presidenten och hans ministrar. Maktmissbruk och våld, togs till i försöken att trycka ner det fria ordet och ett fritt konstutövande. Annan sexuell läggning har inte setts med blida ögon. Sydafrikas konstitution är dock en av de bästa och starkaste i världen och än står den pall för trycket, vilket också noteras i programmet.

Två riktigt intressanta tankar kom fram, tyckte jag. För det första, ANC kommer att behålla makten så länge Sydafrika är uppdelat i två läger, svart och vitt. Alltså jobbar ANC på det, dvs framhäva skillnaderna och inte på att göra allt bättre. Att utbilda alla har inte stått högt på agendan även om man säger det. Det är lättare att styra en outbildad än en bildad person.

För det andra, en ung, snygg, välklädd tjej, sångerska, som bor i Khayelitsha, en av de största kåkstäderna, intervjuas. Hon vill inte flytta någon annanstans, hon har det så bra men samtidigt visas hennes hem, ett ruckligt skjul, ett rum med tunna eländiga väggar med hål i. Detta är svårt för en europé att förstå men hon säger att hon är helt nöjd, så här bor vi i Sydafrika. Detta är ett helt normalt boende. Kanske ändras denna inställning med tiden men helt klart är att mycket annat prioriteras före ett gott boende. Mobiltelefon, dator, TV, stereo och bil förstås, är viktiga statussymboler.

Men, faktum kvarstår, barnen i Sir Lowrys Pass Village vill gärna gå i skolan. Dom går stolt till skolan tidigt varje morgon och deras föräldrar ser till att dom är rena och fina. Viktigast är att man kan läsa, skriva och räkna så man själv kan skaffa sig kunskapen för att förstå världen, fatta rätt beslut och vara en viktig kugge i vårt samhälle.